Jag var en bokmal som barn, på den tiden plöjde jag barn och ungdomslitteratur som Narnia-serien och Guldkragen. Som äldre har det blivit alltmer knackigt med läsandet.
Har läst en rad bra böcker av Paulo Coelho och deckare av Henning Mankell mm... Men det blev allt svårare att koncentrera mig på en bok, tankarna vandrade. Tv och facebook snodde uppmärksamheten och jag började undra om min koncentrationsförmåga för evigt var förstörd av dagens haglande mediebudskap. Det var när jag slutade försöka läsa "vuxenlitteratur" som det vände. Nu låter det som jag är helt efterbliven och sitter hemma och läser barnböcker...
Jag började med att läsa om de sju Narniaböckerna som alltid har legat mig varmt om hjärtat och som jag slukade lika fort som tidigare gånger. Givetvis med något vuxnare kritik mot t ex kristna referenser mm. Efter min mjukstart i landet Narnia ville jag hitta något liknande och begav mig till Science Fiction bokhandeln. Där blev jag tipsad om några böcker ur genren "Urban Fantasy" av Kelley Armstrong. Inte vad jag först tänkt mig när jag letade. Men kanske tur det, för de var så fantastiskt bra! Jag läste först hennes Darkest Powers serie om unga Chloe som kunde tala med döda. Spännande och välskrivet och svårt att sluta läsa. Nyligen har jag läst fortsättningsserien Darkness Rising, där jag i veckan avslutat 2:a boken. Till min frustration är den 3:e boken inte skriven ännu! Ett helvete att behöva vänta ända till april nästa år för den spännande fortsättningen! Men jag ska trösta mig med att börja läsa hennes äldre böcker undertiden...
Jag har även läst lite annan Urban Fantasy, bland annat "Fallen ängel" som var rätt bra (ängelfetishist som jag är...), men det är främst K Armstrong som fångat mig, och som jag varmt rekommenderar.
De jag läst skulle nog klassas som ungdomslitteratur i en vanlig bokhandel. Är det konstigt då att en tjej på 32 nätta år läser böcker om tonåringar med övernaturliga krafter? Om det är vad jag tycker är bra så är det vad som räknas. Och det samma tycker Sci-Fi bokhandeln som lägger allt under Urban Fantasy genren och inte delar upp mellan ungdom och vuxen.
De är inte barnsliga på något sätt, de är välskrivna och målande, utan att behöva ha ett överpretentiöst språk som vissa författare bajsnödigt tror att de måste ha. Alla har vi vart tonåringar, vilsna och naivt nyförälskade, så det känns inte konstigt att engagera sig i karaktärerna trots att de är hälften så gamla som jag. Det centrala är fortfarande spänningen och historien om att hitta sig själva som de övernaturliga varelser de är.
