När jag var 7 år och gick i första klass hade jag en bästis som hette Annelie. En dag när vi drällde runt utanför vårt Fritids så fick vi syn på två hantverkare genom ett fönster. Vi knackade på rutan och frågade vad de hette. "Krister och Jim" sa de säkert, men vi hörde "Klister och Lim" vilket var högst passande namn för två hantverkare tyckte vi och gjorde dem till våra nya kompisar. Efter det återkom vi till deras lokal samt när de stod ute och fixade någonstans och plågade dem med diverse barnsligheter. Våra mammor hade säkert varit speciellt glada om de visste om våra nya vänner. Eller kanske är det bara idag man är rädd för främmande karlar som pratar med små flickor...? Fast nu var det faktiskt vi som stalkade dem, inte tvärt om.
Jag minns inte vem som var vem, men den ena hade kort och brunt hår, vi säger att det var Krister... Den andra, vi säger Jim, var blond med mellanlångt hår, lite sådär 80-talshunkig om man var lagd så. Det var jag och Annelie. Vi var lite kära i Jim. När de for iväg i sin hantverksbil stod vi och kastade slängkyssar efter Jim. De såg oss och ropade: "era små snuskhumrar".
Vi fick återgå att rikta våra romantiska aspirationer mot pojkar i klassen istället. Gick väl lite bättre. Vi fick våra måltavlor att starta ett "popband" med oss, vilket egentligen gick ut på att vi fyra umgicks hos varandra och lekte blindbock och sånt istället...
En annan tanke om smeknamn jag hade här om dagen var att vi föredrar att kalla varandra något med 2 stavelser... Långa namn som Katarina och Mikael blir Katta och Micke. Och korta namn som Ulf blir Uffe, medan de som har två stavelser ofta inte får nåt smeknamn på det sättet. Jonas, Kajsa, Linda. Fast en viss fjantig amerikanisering har smugit sig in främst hos unga idag. T ex att de som heter Christoffer kallas för Chris. Vad hände med hyggliga "Stoffe"? ;P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar