Crash boom bang

Semestern är över. Så fort. Så snopet.

Det är inte heller glad och utvilad man kommer tillbaka till jobbet. Sista veckan kunde vart bättre.
Bland annat var jag med om en liten bilolycka.
Vi for genom garageväggen, vidare ner för sluttningen och stoppades av en klippa. Pang! Bilen var helt demolerad i nosen och redo för skroten. Men vi kvicknade till i röken från airbagsen och insåg att vi faktiskt levde. Jag klarade mig helt från fysiska skador. Men jag var chockad. Darrade i hela kroppen, och började sen gråta. När vi for genom väggen (som låg som brasved i backen) kändes det som en otäck dröm bara och jag kände att "åh nej nu händer det...."
Men jag lever. Jag är tacksam för det. Jag är dock inte på nåt sätt euforisk över livet, rätt nedstämd faktiskt. Minnena och rädslan spelar som en filmklipp upp sig i huvudet.
Kanske var det inte så farligt med tanke på att vi hade airbags och säkerhetsbälten... men jag kan inte låta bli att bli lite avskräckt från bilar just nu...

Verkar vara en period av förändring. Inte bara för mig. När jag kommer tillbaka till jobbet säger vår projektledare upp sig, och en annan kollegas hittade sin mamma död. En väns katt gick bort... osv.

En liten nyckelpiga kom och bosatte sig i mitt hår igår. Karin sa att nyckelpigor betydde tur. Jag lägger väl inte för mycket hopp till den lilla röda skalbaggen, men jag hoppas ju.
Det räcker nu. Kurvan kan bege sig uppåt igen tack.


cos every time i seem to fall in love
crash! boom! bang!
i find the heart but then i hit the wall
crash! boom! bang!
that's my real middle-name
it has always been the same
that's the call that's the game
and the pain stays the same