ade min första blodchock idag.
Jag råkade skära mig lite i tummen med osthyveln vid frukostmakeriet. Visst blödde det lite men det var inte värre än nån gång innan, och jag är inte speciellt rädd för blod (hur skulle det se ut då jag är kvinna och ser blod en gång i månaden :P). Men ett par minuter efter så började jag bli alldeles iskall i kroppen och det svartnade framför ögonen på mig... Jag lyckades hålla mig från att svimma, men jag var nära. Jag var helt vit i ansiktet. Och händerna darrade en bra stund efter att det började bli bättre igen.
Jag satt och var mest chockad över chocken och inte skärsåret. Jag har nog aldrig svimmat i hela mitt liv. Var nära en gång när jag var liten och hade 40 graders feber. Men om kroppen kan få för sig att leva sitt eget liv spelar det ju tydligen ingen roll om man tror att man tål att se blod. Tänk om man är soldat, och så springer man ut i en strid och vid första skråma så svimmar man... Eller om man är läkare vid operationsbordet. En dag faller man ner med skalpellen i hand... :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar