fredags var "sista" dagen på jobbet. "Sista" som att min anställning upphörde - liksom för de andra som är uppsagda (bara en stackars originalare blev återanställd och får sitta ensam kvar i ateljén med allt på sina axlar...). Men jag ska hjälpa dem några timmar i veckan med ekonomin tills jag hittar annat jobb. Vilket jag hoppas händer snart SNART! då det känns sådär lagom kul att hjälpa den arbetsgivare som sagt upp en. Jag samlade ändå ihop alla mina privata tillhörigheter och tömde datorn på mina egna filer i fredags. Alla hade en underlig känsla i magen och vi kände oss lite bestörta av att inte få nån riktig avtackning efter alla dessa år. På vägen hem med min packning ringde projektledaren från den byrå där jag låg i slutskedet av en anställningsprocess. Det hade dragit ut på tiden för nu hade läget ändrats för dem, och trots att de gillade mig, och trots mina fina rekommendationer så behövde de nu en annan typ av tjänst. Då försvann den möjligheten också. Visst ville de höra av sig framöver om de behövde mig men det är ju nu jag står utan jobb.
Blev en lagom party helg, men jag vande mig vid tanken att kanske vara arbetslös nån månad och få sova ut på morgonen och genomföra alla mina projekt hemma... smyckena, askarna, miniatyrerna, det som ska sys, sorteras osv. Men så fort jag satte min fot på Arbetsförmedlingen igår sjönk självkänslan till nollstecket igen. Det finns nog inget som är så anti-pepp för en människa som har jobbat sig till bra erfarenhet och är yrkeskvalificerad, att sätta sig på en föråldrad institution och bli en i mängden med bl a nykomna till sverige som inte ens kan språket och förortskids med hängande brallor och kepsen högt på hjässan. Jag skämdes nästan för att jag var tvungen att vara där. När man jobbar hela veckorna längtar man efter en jobbfri tid. Men står man utan jobb känns det som man är mindre värd. Alla goda ord jag fått om hur duktig jag är på mitt jobb och hur smart och trevlig osv jag är, var som bortblåsta. Det var som att det slutat gälla samma dag jag klev in på Arbetsförmedlingen.
När jag gjorde min obligatoriska registrering i AMFs databas fanns inte ens "Reklam" eller "Produktionsledare" under valen (!!). Och när förmedlaren som skulle skriva in mig sa att man var tvungen att söka jobb i hela landet för att få A-kassa, så ville jag nästan springa ut därifrån och hoppa från närmsta bro. Men jag nöjde mig med att tröstshoppa en klänning istället. Semlor också. När jag stod i kön på Konsum med mina vetebullar (som för övrigt hette "Solskensbullar" förr och var perfekt litet format och billigare än dessa sk. "Semmelbullar"), började den lilla ungen framför mig skrika hysteriskt för att han inte fick lägga upp sakerna på bandet och stod som förlamad och fortsatte skrika fast hans stressade mamma försökte räcka honom varor att lägga upp. Han skrek medan jag betalade, och fortfarande när jag gick ut ur butiken. Nu har jag ju inte barn själv så jag tar min friheten att vara fördomsfull mot föräldrar med hysteriska barn och tänkte "jäkla curling unge". Mitt dåliga humör gav mig också lust att antingen trycka in en påse i munnen på ungen eller bara knuffa omkull den och ryta till. Men jag gjorde ingetdera. Som den väluppfostrade och fega svensk jag är, tog jag mina bullar och gick hem och tröståt.
När jag gjorde min obligatoriska registrering i AMFs databas fanns inte ens "Reklam" eller "Produktionsledare" under valen (!!). Och när förmedlaren som skulle skriva in mig sa att man var tvungen att söka jobb i hela landet för att få A-kassa, så ville jag nästan springa ut därifrån och hoppa från närmsta bro. Men jag nöjde mig med att tröstshoppa en klänning istället. Semlor också. När jag stod i kön på Konsum med mina vetebullar (som för övrigt hette "Solskensbullar" förr och var perfekt litet format och billigare än dessa sk. "Semmelbullar"), började den lilla ungen framför mig skrika hysteriskt för att han inte fick lägga upp sakerna på bandet och stod som förlamad och fortsatte skrika fast hans stressade mamma försökte räcka honom varor att lägga upp. Han skrek medan jag betalade, och fortfarande när jag gick ut ur butiken. Nu har jag ju inte barn själv så jag tar min friheten att vara fördomsfull mot föräldrar med hysteriska barn och tänkte "jäkla curling unge". Mitt dåliga humör gav mig också lust att antingen trycka in en påse i munnen på ungen eller bara knuffa omkull den och ryta till. Men jag gjorde ingetdera. Som den väluppfostrade och fega svensk jag är, tog jag mina bullar och gick hem och tröståt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar