What's the problem!?

a men kanske... jo faktiskt... fast nej. Jag går på intervju efter intervju och tycker att det går rätt bra, men så nej, så gick jag inte vidare ändå. Hoppet går upp och ner. Ena dagen känner jag mig bäst och andra dagen som jag inte kan nånting. Men det är ju nederlagen som får mig att känna så. Jag vet att det är stor konkurrens om varje jobb, men ibland smyger det sig på paranoid oro, jag undrar om det är nåt annat... Är det en krass verklighet att trista intervjuvare med pastellfärgad skjorta och solbränna vill anställa bara folk som också har pasteller, pärlor i öronen och solbränna? Känns jag på något sätt "hotfull" eller obekväm för att jag har en "alternativ stil" (inte för att jag går med korsett och tuperat hår på intervju, jag är väldigt proper på mitt egna sätt...) i deras bleka och trygga vardag. Ska inte personer till en konstnärlig bransch ha en uttrycksfull stil? Eller... Är de för att jag är "Tjej Runt Tretti". För tjejer runt tretti vill alltid skaffa barn så fort de fått ett nytt jobb och behövs ersättas efter ett halvår och kommer kräva massa föräldraledighet........ :S Eller?? Kan det vara för att jag ser så ung ut, så trots att jag är 30, och de hört om mina erfarenheter, så ser de bara en valpig 21-åring ändå? Eller VADÅ?

Jag har fortsatt mitt syende. Blev ingen förfest i lördags så jag satt hemma innan TN och hast-sydde en halterneck-top för att kunna visa mina fjärilar på ryggen. Har även sytt en svart top med spetskrage. Sådeså.