Flås!

Jag har alltid tyckt att det är trist och plågsamt att springa. Det fanns en period när jag var runt 20 då jag tränade som en galning och sprang långt i skogen på landet, då var det rätt ok. Jag hade mer tid och ork att vara träningsnarkoman då. Sen tappade jag kondisen i perioder av icke träning. Nu ett antal år senare och ett antal mys-kilon tyngre så försöker jag ta tag i träningen igen. Jag har tränat jympa och sånt på Friskis ett tag. Men det finns ju inget mer effektivt än att springa om man vill få bra kondis och gå ner i vikt. Så jag har nu beslutat att ge det ett (eller fler) försök. Köpte nya fina löparskor och leggings i veckan.
Förhoppningen är att komma över den där tröskeln när det blir mer "skönt-jobbigt" än "jag-vill-dö-jobbigt"... :P Vi springer ju alltid lite på jympapassen, så farligt mycket jobbigare kan det väl inte vara...? Fast jag visste ju svaret redan, jo det är det. Det var lika jobbig tortyr som jag mindes. "Flås flås"! Men jag känner mig duktig efteråt, och viljan får hjälpa mig att fortsätta.
Sprang här i Nackareservatet och ville efteråt veta hur långt jag sprungit (eller ja, varvat springa/gå) och hittade sidan distansen.se och fick reda på att det var 3 km... Med tanke på uppförsbackarna så var det ju rätt bra för en första gång på... hmm... tio år?