Explosioner och kollisioner

Måndagsmorgnar.
Be mig inte att göra nåt viktigt, inte röra nåt viktigt.
Det är upplagt att gå åt helvete.
I mitt vanliga måndagstillstånd laddade jag kaffebryggaren på jobbet och tfycker på ON-knappen. Jag fortsätter att fixa i köket, efter en stund slänger jag ett öga på bryggaren och inser att jag inte ställt dit kanna och att mörkt kaffe droppar ner på diskbänken. Jag börjar panikartat stå och vifta med kaffekannan tills jag beslutar mig för att hälla av det spillda kaffet först i vasken. Kunde vart en smart idé om inte detta leder till att luckan svänger ut och att filtret med innehållande blött pulver och kaffe faller ner i golvet och skapar en explosionsartad kaffekrater över halva köksgolvet och inredningen.
Såja.
Jag skriker och svär medan jag rusar ut mot städskåpet så att kollegorna kommer flockandes. Men snälla som de är hjälper de mig dock att torka upp hela kalaset.
Jag är ganska så nervös när jag laddar kaffebryggaren sen igen. Och golvet i köket kan ha fått en lätt mörkare betsad ton efter denna morgon...

Igår var jag och J på Cosmonova. Vi är barnsligt fascinerade av rymden och har legat på våra bakissöndagar och tittat på dokumentärer om planeter och stjärnor... Denna söndag kom vi iaf utanför dörren då jag blivit tipsad om filmerna på Cosmonova. Och det var det värt. Det är så mysigt att få känna att det pirrar i kroppen nästan lite som att man själv är där uppe, och jag älskar det enorma och mysiska mullrandet när man sveper nära en stor planet. Vi är så små så små i den stora rymden... Synd bara att filmerna är så korta, jag hade kunnat sitta där i ett par timmar och bara njuta.

Bra vibrationer

Äntligen kom jag iväg på ett träningspass igår! Naturligtvis hade mitt kort gått ut, det bör tilläggas att jag inte har använt det sen maj... eller var det april? Ehum. Och som på beställning kom en extrem träningsvärk i hela kroppen idag och jag känner mig knappast ung och viril utan mer som en 80-årig tant när jag rör mig. Det kanske inte krävs större förklaring hur plågsamt det var att släpa två fulla kassar med tvätt till tvättstugan. Min tvättstuga är för övrigt just en stuga, som ligger upp för backen längst bort i området. Idag råkade jag dessutom ut för att nån obrydd person hade kvar sin tvätt med 18 min kvar på min tid. Jag tänker ju knappast stå där och vänta i över en kvart, men man blir alltid lite skraj att det är nån såndär läskig person som skiter i att det är min tvättid och blir skitsur att jag tog ur hans/hennes ofärdiga tvätt och typ... stoppar snor i min tvättmaskin O_O Jag vet jag är paranoid, men ibland är lever sanningen upp till fantasin... Jag tänker tex inte nämna vilka det var som kissade i ölglas för att hämnas på "slattare"... (nej det var inte jag).
Hur som, höll den andra damen i tvättstugan (inte för att säga att jag är en "dam", låt mig fylla åtminstone 30 först...) med mig om att det var i min fulla rätt att ta ur tvätten. Hon såg lite finurlig ut och sa till mig i nästan lite flickaktigt förtroende att en gång när hon tvättade hade en knarkartjej lagt in tvätt på hennes tid, hon tog ur den men vågade inte säga att den inte var sköjd, så knarkartjejen gick väl hem och hängde upp tvätten...

Medan jag låg och jäste i sängen i morse såg jag ett program på 2:an om en amerikansk tant som hade en katt som spelade piano... Tydligen uppskattar katter musik, men det är även vibrationerna av pianot de gillar. Liksom deras spinnande som tydligen har en helande verkan på deras muskler och skelett, vilket man nu även anammat i sjukvärden och skapat vibrationmaskiner (inga snuskiga associationer nu va) med samma frekvens som kan förebygga benskörhet. Jag har även hört att det är bra att ha en spinnande katt om man har reumatism. Jag såg lite lystert på Busa som låg och sov brevid mig som en liten boll och försökte lägga henne på min mage för att få lite spinn-terapi. Men hon verkade ha blivit sårad av mina intentioner och gick därifrån. Äh, hon är ändå för stor och tjock numer för att ligga på mattes bröst...

Från det ena till det andra....

En av mina kollegor sa idag "usch vad kallt det är nu".
"Det är friskt och klart" sade jag med ett leende. Okej jag var väl smått sarkastisk men hur kommer det sig att det är så lätt att vara optimist när andra är negativa eller deppiga? Det är nästan äckligt hur positiv jag kan bli när nån annan ifrågasätter livets orättvisor. Varför tror jag inte på det när jag själv anser att världen är kall och rutten?
Tänk om man kunde peppa upp sig själv med käcka små ord istället för att grotta in sig i misär om att tåget är sent, kön står still, magen putar ut eller luggen ligger åt fel håll....
"Fan nu är alla andra så uppfixade och fina och här står jag jag i jeans och smutsigt hår, jag som bara skulle hem och så lyckades de övertyga mig om att gå ut o ta ett glas. Nu kommer alla tro att jag är såhär ful jämt...." Ynk ynk. Men då säger man "Nejdå hur många gånger har inte du vart uppstylad och så sitter nån annan och känner sig ful. Du är helt enkelt bara naturlig och din fantastiska personlighet lyser igenom mycket bättre..." Bla bla.
Vore väl fint?

När jag var yngre skrev jag små brev till mig själv varje månad, ett år framåt. Då var jag jäkligt bra på att peppa mig själv. Tänk om jag verkligen kände att jag var så bra och var så tacksam för de fina saker jag hade som jag skrev att jag var? Det skulle ju definitivt göra livet lättare. Ungefär samma recept fick man i Mia Törnbloms bok, ni vet hon den entusiastiska fd prostituerade med nästan vitt hår (är det vitt eller blont, jag vet inte?) som är med i alla över-40-program och förordar Självkänsla... Man ska skriva en Jag är bra-bok varje dag. Jag försöker verkligen, men den krassa verkligheten är att jag inte hinner peppa mig själv... Jag orkar inte. Jag jobbar största delen av dagen sen ska man träffa vänner, familj, pojkvän, handla, diska, laga mat, stryka, duscha, rensa kattlådan, fixa med alla dessa papper... och sen är klockan över elva och det mest givande jag kan ge mig själv är att komma i säng innan tolv. Och då ligger den där lilla stackars Jag är bra boken där med 98% toma sidor.
Min slutsats av det är väl inte så okonventionell; vi har helt enkelt igen tid att må bra som vi lever nu. Vi behöver mer tid till oss själva, mindre stress. Idén om att vi bara bör jobba 6h om dagen känns rätt naturlig. Om folk jobbar mindre får vi mer tid att hålla oss friska och glada. Fler kan jobba om vi delar tiden och då när arbetslöshet och sjukskrivningar minskar har vi råd att sänka arbetsgivaravgifter just för att anställa dessa extra.
Från känslor till politik.... Jag resonerar lite hoppigt, men ni får hänga med....