Från det ena till det andra....

En av mina kollegor sa idag "usch vad kallt det är nu".
"Det är friskt och klart" sade jag med ett leende. Okej jag var väl smått sarkastisk men hur kommer det sig att det är så lätt att vara optimist när andra är negativa eller deppiga? Det är nästan äckligt hur positiv jag kan bli när nån annan ifrågasätter livets orättvisor. Varför tror jag inte på det när jag själv anser att världen är kall och rutten?
Tänk om man kunde peppa upp sig själv med käcka små ord istället för att grotta in sig i misär om att tåget är sent, kön står still, magen putar ut eller luggen ligger åt fel håll....
"Fan nu är alla andra så uppfixade och fina och här står jag jag i jeans och smutsigt hår, jag som bara skulle hem och så lyckades de övertyga mig om att gå ut o ta ett glas. Nu kommer alla tro att jag är såhär ful jämt...." Ynk ynk. Men då säger man "Nejdå hur många gånger har inte du vart uppstylad och så sitter nån annan och känner sig ful. Du är helt enkelt bara naturlig och din fantastiska personlighet lyser igenom mycket bättre..." Bla bla.
Vore väl fint?

När jag var yngre skrev jag små brev till mig själv varje månad, ett år framåt. Då var jag jäkligt bra på att peppa mig själv. Tänk om jag verkligen kände att jag var så bra och var så tacksam för de fina saker jag hade som jag skrev att jag var? Det skulle ju definitivt göra livet lättare. Ungefär samma recept fick man i Mia Törnbloms bok, ni vet hon den entusiastiska fd prostituerade med nästan vitt hår (är det vitt eller blont, jag vet inte?) som är med i alla över-40-program och förordar Självkänsla... Man ska skriva en Jag är bra-bok varje dag. Jag försöker verkligen, men den krassa verkligheten är att jag inte hinner peppa mig själv... Jag orkar inte. Jag jobbar största delen av dagen sen ska man träffa vänner, familj, pojkvän, handla, diska, laga mat, stryka, duscha, rensa kattlådan, fixa med alla dessa papper... och sen är klockan över elva och det mest givande jag kan ge mig själv är att komma i säng innan tolv. Och då ligger den där lilla stackars Jag är bra boken där med 98% toma sidor.
Min slutsats av det är väl inte så okonventionell; vi har helt enkelt igen tid att må bra som vi lever nu. Vi behöver mer tid till oss själva, mindre stress. Idén om att vi bara bör jobba 6h om dagen känns rätt naturlig. Om folk jobbar mindre får vi mer tid att hålla oss friska och glada. Fler kan jobba om vi delar tiden och då när arbetslöshet och sjukskrivningar minskar har vi råd att sänka arbetsgivaravgifter just för att anställa dessa extra.
Från känslor till politik.... Jag resonerar lite hoppigt, men ni får hänga med....