Midsommarstång och paraply

Trevlig midsommar på er - så gott det går... :P
Själv ska man sitta under tak och grilla på balkongen. Man är väl inte dum ;)


Stuck on:
"Wait Move On" med Iris

Cheep

Är det bara jag som tycker att Tele2 fåret Frank påminner om Ben Stiller....? :P

http://www.youtube.com/watch?v=TdZsUEZjiuQ
http://www.tele2.se/frank-filmer.html

Dagens fundering: musikpreferenser

Jag satt just och tittade på lite bilder på nätet och såg bl a en bild på sydamerikanska gothare. Klart att den subkulturen existerar där, Hocico t ex är ju från Mexico... Men det är inte så ofta jag förknippar varma sydländska kulturer med goth och synth. Där är det ju samba och sol. Gothare är ju liksom... bleka :P

Men det som avgör varför man tillhör en viss subkultur är väl främst att man gillar musiken? I de flesta fall. Sen finns det väl de som attraheras av en viss klädstil förstås. Är man ung provar man ofta på olika stilar innan man hittar sin grej. Ofta samma som sina kompisar. Jag lyssnade ju mycket på mainstream, RnB och sånt skit när jag gick i högstadiet, för att de flesta andra i hooden Skärholmen gjorde det...

Men min fundering var runt var det är som gör att man föredrar en viss musikstil och inte andra. Som jag tex, varför jag går igång på synth, rock osv men får obehagskänslor av hiphop och opera. Och just de som gillar hip hop eller opera, varför de njuter just av den musiken (nu skulle jag egentligen inte kalla hip hop för "musik" men nu ska jag inte vara sån... ;P)...?
Är det nåt genetiskt? Eller är det för att man förknippar viss musik med nåt positivt? Men den teorin håller inte riktigt heller... Blir man påverkad av den musik man hör under sin uppväxt? Min mamma lyssnade iofs på Beatles och Loving Spoonful vilket kan ha påverkat mitt intresse för rock, men min mor har aldrig vart någon musikfanatiker som spelat mycket musik hemma. Och vart kom min synthpreferens ifrån? Var det för att jag hade det svårt som tonåring och hittade till den mörka synthkulturen där alla andra fd "mobbade" barn gömde sig? Gillar vi verkligen musik för musikens skull eller har vi mer eller mindre "lärt" oss att gilla den för att vi gillar det runt om...?
Jag inbillar ju mig att jag gillar musiken för dens egna skull först och främst. Det är ju inte ens allt inom en genre jag tycker om, utan det är vissa artister, vissa låtar som tilltalar mig. Och riktigt bra låtar kan ge mig ståpäls... DET kan man väl ändå inte "lära" sig att få...?

Mmh. Mycket att fundera på där. Nån som har andra teorier?

Zombies och popnördar

Den gångna helgen var årets somrigaste helg, helt underbart. Men nu är det regnigt och kallt igen. Ljuva Sverigesommar.

I lördags var det inte bara Stockholm marathon (som jag inte kunde bry mig mindre om - sport, isch...), utan även Stockholm Zombiewalk. En hel hög med zombiesminkade människor tågade genom Stockholm i jakt på BRAAAAIIINS! Självklart missade jag att se det hela och dök upp i centralen bara minuter efter att de splittras upp :( Fick dock beskåda Daniel med fleras blodinsmörjda nyllen.

Sedan drog jag och en fortfarande krasslig Johnny till Univeristet och Pop Dakar där den vanliga skaran Tess, Mia mfl satt och picknickade utanför i myllret av popare. Tess konstaterade lite uppgivet att "man märker att man börjar bli gammal när man inte känner igen någon längre..." Delvis går man inte ut lika mycket själv och minglar, och delvis är de man festade med förr också äldre och sitter hemma med partner, hund och kanske t o m barn... Tacka vet jag synthkulturen där klubbklientelet är allt från 18-åriga neongothare till 40-åriga småbarnsföräldrar ;) Så trots att jag närmar mig 30 finns det flera som är äldre.
Tess konstaterade även sorgset att poparna ser inte ut som de gjorde förr. Förut var det förknippat med indierock och depp, nu är det bara pastell som allt annat... Pandaflickorna med 60-talsklänningar och pop-pojkar som kikade fram under svart lugg i Broder Daniel-anda är ett utrotat släkte (nu mer har de börjat tappa luggen och få ölmage... ;P). Dagens "popare" har annammat nån slags nördstil som påminner om Napoleon Dynamite. Eller så är de "popvänster" och eg små medleklasskids som pluggar på Konstfack och vill vara lite kultrurella och "arty" i sina Converse och tantklänningar. "Pop" har blivit en modegrej, och mode är inte personligt eller alternativt. Inom mode är det vissa trendsättare som bestämmer vad som är "inne" och "snyggt" och så tycker helt plötsligt en hel skock med unga människor att t ex nörd-glasögon med pilotbågar är jättecoolt. Haha så grundlurade.

. . : : * : : . .

Små saker som irriterar mig enormt av ngn anledning: Ouppfostrade, hänsynslösa människor med spretande sparkande fötter.
1. Folk (oftast kvinnor) som envisas att sitta med benen i kors på tunnelbanan, dvs ena benet över det andra så att foten med deras smutsiga sko hänger och dinglar oroväckande nära mina byxor. Jag sitter hela färden och är jättestressad, nervös att i en gungning få ett skoavtryck på kläderna.
2. Folk som sparkar i min stolsrygg på bion. Går inte koppla bort för fem öre, också stressande.
Jag lär få magsår och stressrelaterad bukfetma redan vid 35 som jag håller på och hakar upp mig på allt :P