I lördags var det inte bara Stockholm marathon (som jag inte kunde bry mig mindre om - sport, isch...), utan även Stockholm Zombiewalk. En hel hög med zombiesminkade människor tågade genom Stockholm i jakt på BRAAAAIIINS! Självklart missade jag att se det hela och dök upp i centralen bara minuter efter att de splittras upp :( Fick dock beskåda Daniel med fleras blodinsmörjda nyllen.
Sedan drog jag och en fortfarande krasslig Johnny till Univeristet och Pop Dakar där den vanliga skaran Tess, Mia mfl satt och picknickade utanför i myllret av popare. Tess konstaterade lite uppgivet att "man märker att man börjar bli gammal när man inte känner igen någon längre..." Delvis går man inte ut lika mycket själv och minglar, och delvis är de man festade med förr också äldre och sitter hemma med partner, hund och kanske t o m barn... Tacka vet jag synthkulturen där klubbklientelet är allt från 18-åriga neongothare till 40-åriga småbarnsföräldrar ;) Så trots att jag närmar mig 30 finns det flera som är äldre.
Tess konstaterade även sorgset att poparna ser inte ut som de gjorde förr. Förut var det förknippat med indierock och depp, nu är det bara pastell som allt annat... Pandaflickorna med 60-talsklänningar och pop-pojkar som kikade fram under svart lugg i Broder Daniel-anda är ett utrotat släkte (nu mer har de börjat tappa luggen och få ölmage... ;P). 
Dagens "popare" har annammat nån slags nördstil som påminner om Napoleon Dynamite. Eller så är de "popvänster" och eg små medleklasskids som pluggar på Konstfack och vill vara lite kultrurella och "arty" i sina Converse och tantklänningar. "Pop" har blivit en modegrej, och mode är inte personligt eller alternativt. Inom mode är det vissa trendsättare som bestämmer vad som är "inne" och "snyggt" och så tycker helt plötsligt en hel skock med unga människor att t ex nörd-glasögon med pilotbågar är jättecoolt. Haha så grundlurade.
. . : : * : : . .
Små saker som irriterar mig enormt av ngn anledning: Ouppfostrade, hänsynslösa människor med spretande sparkande fötter.
1. Folk (oftast kvinnor) som envisas att sitta med benen i kors på tunnelbanan, dvs ena benet över det andra så att foten med deras smutsiga sko hänger och dinglar oroväckande nära mina byxor. Jag sitter hela färden och är jättestressad, nervös att i en gungning få ett skoavtryck på kläderna.
2. Folk som sparkar i min stolsrygg på bion. Går inte koppla bort för fem öre, också stressande.
Jag lär få magsår och stressrelaterad bukfetma redan vid 35 som jag håller på och hakar upp mig på allt :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar