Det där mörka slemmiga lilla monstret Svarsjuka.
Svartsjukan är lika tidlös som kärleken. Det har funnits många historier genom tiderna på ämnet. Och tonåringar har inte utvecklat sina empatiska delar av hjärnan lika väl... Men ung eller gammal, alla har vi nog kännt svartsjuka någon gång. Riktigt mörk och hatisk svartsjuka är dock inte kärlek. Det är när en person mår riktigt dåligt, känner sig otillräcklig och manifesterar det i ett sjukt kontrollbehov. Om man släpper svartsjukan lös kan det leda till en nedåtgående spiral, för ju mer ont man gör, ju mindre älskvärd blir man, och ju mer illa tycker man om sig själv.
Ett litet mått av svartsjuka kan dock bara vara sunt i ett förhållande, det kan hjälpa en att uppskatta sin partner. Att känna ett litet stygn när han står och pratar med en snygg tjej, men att känna sig trygg att han inte är intresserad av någon annan än just mig trots dessa beundrare gör mig bara stolt.
Då jag mår bra i ett förhållande är jag sällan svartsjuk, men om jag hamnar i en dålig relation där jag känner mig osäker på om jag duger till, kan det där svarta, elaka lilla monstret krypa fram... I kombination med alkohol och pms kan det bli riktigt illa... Det har hänt ett par gånger och jag har mått oerhört dåligt efteråt, för jag inser hur hemsk jag har varit och hur dåligt jag mådde för att bete mig så. Jag har vart i situationer där det har varit min partner som varit extremt svartsjuk (jag nämner inga namn) och minns hur det sårade och skrämde bort mig...
Då jag mår bra i ett förhållande är jag sällan svartsjuk, men om jag hamnar i en dålig relation där jag känner mig osäker på om jag duger till, kan det där svarta, elaka lilla monstret krypa fram... I kombination med alkohol och pms kan det bli riktigt illa... Det har hänt ett par gånger och jag har mått oerhört dåligt efteråt, för jag inser hur hemsk jag har varit och hur dåligt jag mådde för att bete mig så. Jag har vart i situationer där det har varit min partner som varit extremt svartsjuk (jag nämner inga namn) och minns hur det sårade och skrämde bort mig...
Men hur många onda tankar man än tänker vid de tillfällena skulle jag givetvis aldrig agera ut dem (iaf inte om det är ogrundat ;P). De som misshandlar eller mördar sina rivaler har säkert något annat psykiskt fel eller så är tyngre droger inblandade. Men det är läskigt. Det kan fövandla en person man tror är så snäll och vettig till ett galladrypande monster...
Kärlek och agression, motsatser och så sammanlänkade.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar