är vi kom hem från vår resa till Holland hade Johnny ont i magen. Det blev värre första jobbdagen och han började oroa sig för att det kunde vara en blindtarmsinflammation... Tillslut hade han så ont att en kollega fick skjutsa honom till akuten på Danderyds sjukhus. En ung läkare undersökte honom och tog prover. Det syntes inget med ultraljudet för att det var gas i tarmarna, så de pumpade i honom morfin och släppte hem honom med svaret att det nog var en allvarlig förstoppning.
Värken fortsatte resten av veckan så att han var tvungen att sjukskriva sig. Jag uppmanade honom att ringa sjukhuset igen vilket han gjorde. En grinig tant sa att han inte behövde komma in till akuten igen utan att han skulle gå till sin vårdcentral. Jag tyckte det var löjligt att han skulle behöva ta sig ända dit bort med magont när han bodde bredvid sjukhuset, men det gjorde han ändå. I receptionen till Vårdcentralen höll han på att svimma och läkarpersonalen kom springande för att ta hand om honom. Han piggnade till efter ett tag och blev undersökt. De kunde inte hitta något mer än sjukhuset och fick ett lavemang och gick hem igen. Det funkade väl sådär, men J sa att det kändes något bättre - det var ju "bara en förstoppning" - det hade ju läkaren sagt.
Förra tisdagen när Johnny sov hos mig hade han svettningar under natten, så han ringde vårdcentralen igen på onsdagen och de sa att han måste åka till akuten igen. Vilket han gjorde.
NU gjorde man en skiktröntgen och upptäckte man att det inte var en förstoppning, iaf inte bara. Tarmarna och magen strejkade visserligen, men det var för att blindtarmen hade spruckit och blivit inflammerad! Stackars Johnny har alltså gått runt i 8 dagar med sprucken blindtarm. Och nu låg den inbäddad i var så de kunde tydligen inte operera utan att riskera att skada de andra tarmarna. Han fick alltså läggas in på sjukhuset och få dropp och antibiotika intravenöst. Han fick fasta och ligga i ett rum med gamla gubbar som snarkade eller skrek i sömnen. Hade de tagit ut blindtarmen första gången han vart där hade detta inte behövts, då hade han kunnat gå hem samma dag eller dagen därpå.
Jag jobbade och kunde inte vara där mer än efter jobbet. Jag skulle ta lite kompledigt i fredags och tänkte åka direkt till sjukhuset efter lunch. Självklart ramlar det in panikjobb från en kund som jag var "tvungen" att ta hand om då jag var den som hade koll på projektet. I andra fall kan det vara ok, men nu hade jag svårt att se det viktiga i några skyltar när någon som står en väldigt nära ligger på sjukhus. Kände mig stressad och frustrerad. Vid sådana tillfällen funderar man verkligen över livet, vad man håller på med. Man lägger all sin tid på jobb, mer än sina nära och kära... och sig själv för den delen. Visserligen måste man försörja sig, och jag gillar vad jag jobbar med, men man gör ju inte direkt något för en bättre värld. Jag hjälper bara människor att vilja köpa en viss produkt istället för en annan :P
I lördags fick Johnny komma hem tillslut. Han måste fortsätta ta antibiotika och är sjukskriven i en vecka till. Det är inte svårt att förstå hur ledsen och arg han är på sjukväsendet, framförallt hur en ung oerfaren läkare får bestämma ödet för människor som kommer in med smärta och ber om hjälp.
Förhoppningsvis har de anmält sig själva till Lex Maria, men givetvis ska han anmäla själv också. Men det är svårt att kunna bli ersatt för sådant. Även om man lyckas få lite pengar för förlorad inkomst blir man aldrig ersatt för oro och smärta.
En uppmaning från mig och Johnny: Om du har väldigt ont, åk till akuten och STÅ PÅ DIG så de gör alla nödvändiga test. Nöj dig inte med att "de inte hittar nåt". Och blir du felbehandlad, tänk inte att det inte finns nåt du kan göra utan vänd dig till patientombudsmannen för hjälp.
(En parantes är att detta inte är ett kritik mot vården generellt, det finns många duktiga och kompetenta där som vi kan vara tacksamma för och som förtjänar bättre löner. Men de dåliga måste uppmärksammas så att inte fler råkar ut för feldiagnoser och komplikationer)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar