måndags när jag kom till kontoret för min första arbetsdag efter semestern, satt det bara en kille på kontoret (det ramlade in fler sen). Han sa att det hade vart jättelugnt som det ofta kan vara första veckorna efter semestern. Men icke för mig. Jag drunkande i en hög av jobb. Det är inte så lätt att gå över från semester-mode till full rulle mentalt. And this is only the beginning.
Men med ny oro på finansmarknaden ska man väll hålla ett så fast grepp man kan om sitt jobb.
Man kan ju vara glad att man inte bor i en förort till London just nu... :/
Jag håller på att beställa kängor från ett engelskt företag. Igår fick jag som svarsmail:
Due to unforeseen circumstances across the UK at the current time, I’m afraid that our offices have had no alternative but to close this afternoon for the safety of our staff. We apologise profusely for any inconvenience this may cause, and can assure you that we will handle your enquiry promptly tomorrow.
Jag blir ledsen och arg över hur de unga förortsungdomarna hanterar sin sk "frustration". Det är fel med segregering, diskriminering och att tvingas leva i fattigdom. Men det ger en aldrig rätt att förstöra för andra människor som jobbar hårt och driver sina företag för att tjäna sitt levebröd. Eller att krossa tryggheten för andra familjer genom att bränna ner deras bostadsområden. Den typen av "demonstration" är bara ett utlopp för allmänt våld och destruktivitet och förtjänar inget medlidande. Bara för att de inte får samma deignerjeans och LED TV som bratsen i stan, tar de nu det med våld. Inbillar de sig att alla får vad de vill utan att slita för det? Om det var deras egen familjs butik som blev sönderslagen och rånad så att de själv förlorade allt de investerat i och källan för sin brödföda, skulle de anse att det var rätt då?
Jag oroar mig för att denna destruktiva trend sprider sig, vilket den gör. För några år sedan hände det utanför Paris, och sedan i Rosengård. Och nu är det några klantskallar som blivit inspirerade i Hässelby...
Är man frustrerad över sin livssituation hjälper det inte att förstöra för andra. Alla har sin kamp. Man kan demonstrera fredligt, engagera sig i politik, plugga och sträva efter ett bra jobb (sedan om man försökt 110% halva sitt liv och fortfarande inte fått något för det - då har man rätt att bli frustrerad och förbannad på samhället). Egoisterna är de värsta människorna, som kör över andra, vare sig det är en kriminell kid i förorten som rånar andra ungomar på mobiltelefoner, eller ett kriminellt bakåtslick i slips som förskingrar pengar från andras bankkonton.
Jag har visserligen aldrig vart fattig (titta på stackarna i Afrika osv där de verkligen är fattiga och är utsatta för orättvisor!), men jag är inte heller uppväxt med mycket pengar. Jag växte upp i förorten Vårberg med en ensamstående mor. Jag fick aldrig några dyra märkeskläder, tv-spel eller tennislektioner. Alla ungdomar gör vissa dumheter, pallar frukt och snattar godis på ICA. Men gränsen till fel går när man skadar andra. Jag har fått moral nog att respektera andra människor och deras egendom. Just kanske för att jag hade en mamma som jobbade hårt för våra pengar, så har jag lärt mig att göra rätt för mig. Är det då föräldrarna till dessa ungdomar vi ska skylla på? Det kan jag inte påstå mig veta. Men moral och empati verkar inte finnas i deras tankevärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar