God Jul

Vinter!

nön kom så att det nästan brakade om det. Det har snöat, och snöat...och snöat. Jag brukar egentligen inte gilla kyla och snö, men denna vinter har jag blivit mysig i hjärtat när jag tittat på den fina snön. Det är så fluffigt och idylliskt, som på ett julkort... Kanske beror det också på att det inte vart så här vitt och fint de senaste jularna.
I fredags var det -12 grader och jag höll på att förfrysa fingrarna på vägen hem. Men trots det knarrade jag fram i snön jag och var glad och tittade på varje glittrande kvist. Sedan blev det julstädning och klapprim hemma den kvällen.

Och idag var det sista dagen på jobbet innan jul. Det var lite nervöst om jag skulle få vara ledig i mellandagarna som jag planerat. Jag skrev upp det på semesterlistan på kylskåpet för en månad sen, givetvis är det ingen som har koll ändå. I o m att projektledaren byter jobb och vi ännu inte har en ny, och att den andra produktionsledaren rymt till Thailand i en månad, så är det en del som ligger på mig. Men tillslut, efter dagens mailande verkade det som, kanske, att jag faktiskt kan vara ledig till 7 jan som jag vill... peppar peppar.
Jag är så ohyggligt trött, jag har klarat av jobbet med min allra sista energi, resten av tiden har jag vart en virrande äggzombie. Bland annat skulle jag göra en julklapp till min morfar, jag köpte en väggkalender utan bilder, skrev ut 12 foton på jobbet och klistrade in dem. När allt var klart och jag kommit hem satt jag och tittade på den och efter ett tag gick det upp för mig att det stod... 2009 på den! GAH! F*CK! Vafan? Efter några minuters uppgivenhet, ringde jag till butiken och mannen i luren förstod inte hur de ens kunde haft kvar dem i butiken, det förstod inte jag heller. Men att jag skulle komma förbi och byta den. Kul, byta klappar på julafton. Att jag sen inte hinner skriva ut och klistra in nya bilder är ju en annan femma. Fan.
Nu ska jag vila hela julen, ligga och se på film i mysbyxor och äta clementiner och lax (inte samtidigt givetvis). Sedan, när jag förhoppningsvis får lite energi är det tänkt att jag ska ta tag i all dom där grejerna som ligger hemma och väntar på att bli gjorda... Sy, göra smycken, rensa på datorn osv. But - who am I kidding?

Prinsessan med ärtan i skon

u har jag äntligen köpt ett par vinterstövlar :) Nu är jag redo för slask och snö... kom kom.

Jag har väl knappast brist på skor, kängor och stövlar, är numer så många att det nästan inte får plats i garderoberna... Men jag har problemfötter. Månget par skor har jag glatt struttat runt med i butiken och tänkt "åh vad bra, nu har jag hittat ett par sköna och snygga skor". Kanske har jag t o m gått runt rätt nöjd i dem ute också, men så efter ett tag, är det något - nästan olokaliserbart - som klämmer och skaver. Antingen har jag jättekänsliga cepefötter eller så kanske jag bara är för bekväm. Kanske de flesta går runt med mer eller mindre skavande skor utan att gnälla? Att de Sköna Skorna endast är en utopi?

Det är nog lite både och. En del skiter i om det skaver bara det är snyggt.

Men så finns ju de där som bara har det som är bekvämt och inte ens tänker på hur saker ser ut... Hippies med flanellbyxor och Birkenstock typ...

Jag har ju ändå några skor jag tycker är bekväma, oftast använder jag dem så mycket att de går sönder tillslut. Förra året köpte jag ett par vinterstövlar som kändes sådär perfekt sköna och gosiga, rätt snygga var de också. Men efter ett par veckor var det nåt veck på stöveln som tryckte lite på någon punkt under min fotknöl och en förlamande smärta gick som en elstöt ut från foten för varje steg. Jag haltade hem från tunnelbanan. Funderade nästa på att ta av mig stöveln och gå i strumpan i snöslasket... Jag försökte vaddera med bomull men inget hjälpte.

Så i år har jag delvis hankat mig fram med mina söndriga kängor från 90-talet. Har penslat svart nagellack i sprickorna och putsat upp dem med svart skokräm. Men jag har letat över hela stan efter ett par stövlar som inte skaver eller har potential att skava. Vilket resulterade i ungefär 2 olika skor av ca 30-40 st provade... Det var mocca eller Ecco...

Så det bidde Ecco.

Håll tummarna för mig. (Eller stortårna...)

Tickande bomber

olk är lite läskiga, de är så oförutsägbara. Vi är omgivna av främmande människor, ute på gatan, tunnelbanan, på krogen. Vi är även omgivna av människor vi känner ytligt som vi egentligen inte vet så mycket om, men alltid hälsar på och pratar om ytliga saker med. De flesta människor är relativt goda och bra människor, men här och var döljs det massa tickande bomber. Som inslagna paket går de runt i neutral förklädnad och exploderar när man minst anar det.

I lördags natt råkade min kära J på ett par läskigt grälsjuka vakter i tunnelbanan i Slussen när han skulle åka hem. J:s SL kort hade tydligen avmagnetiserats så han kom inte genom spärren. Enligt SL som han pratade med dagen efter ska man kunna få åka ändå, speciellt om man måste komma hem mitt i natten... Men då kom det fram två så kallade vakter och avbröt J:s försök. De var helt tydligt bara ute efter bråk. De använde övervåld som visade sig i blåmärken dagen efter. De försökte både ta ifrån J hans kort och telefon när han sa att han skulle ringa polisen. De anklagade honom för att försöka ha slagit dem fast han inte gjorde några sådana försök, och tyckte att de skulle ta konflikten bort till deras rum. Jo, tjena. Så att ni kan få misshandla honom utan andra vittnen än vakterna själva som backar upp varandras historia.

Vakter är ju de som som ska få oss att känna oss trygga om nätterna, men man har hört allt för många berättelser om övervåld av vakter som mest verkar ha tagit yrket för att ha en ursäkt att få misshandla folk och känna makt. Antagligen är det folk som själv blivit misshandlade och nedtryckta. Men istället för att ta tag i sina problem och skaffa sig ett liv man mår bra av, hämnas de bara på andra oskyldiga människor. Myten om att vakter bara är sånna killar som inte blev insläppta på polisskolan för att de var för labila, är tyvärr i många (ska inte säga alla, absolut inte) fall stämma.

En av vakterna från i lördags var väldigt finnig, vilket kan bero på t ex anabola. Enligt nyheterna i morse är det minst 10 000 unga män i Sverige som dopat sig i år... Labila människor är läskiga, desto mer när de tar droger som förstärker aggressiviteten och stänger av sympatin. Folk som begår brott, rån och gängmisshandel, tar ofta droger medvetet bara för att våga... Det är otroligt sorgligt, att människan har etiska spärrar som hindrar oss att handla illa, men vi tar dessa droger för att trycka ner den godheten och medmänskligheten....

Hi Tech

in familj, dvs min kära mor och morfar, är inte så up-to-date när det gäller utveckling. Det är ju så med vissa äldre, men inte alla givetvis. Finns flera 60 åringar som Facebookar, läser bloggar och har en moderiktig paljettblus (fast paljetter tenderar att inte se så moderiktiga ut på en 60-åring som på en 20-åring hur de än försöker...).

Min mamma använder givetvis datorer, hon använde dem långt före mig i sitt jobb, när de var DOS-baserade och jag fortfarande lekte med My Little Pony. Men utvecklingen har ju gått långt sedan 80-talet. Nu håller hon sig på lägsta nivå nödvändigt. Tills förra året hade hon en dator hemma som jag tror var från 1995 med en skärm mindre än ett A4 ark. Som naturligtvis inte kunde anslutas till internet pga alldeles för låg prestanda. Förra året fick hon en nyare begagnad dator av mig där hon kunde ansluta USB och surfa på nätet osv (helt enkelt en normal dator). Denna nya till stor del okända värld leder till panik för henne emellanåt. HJÄLP HUR GÖR JAG KAN DET VARA VIRUS?

Min morfar är 89 år och har varken dator eller mobiltelefon. Han använder en gammal skrivmaskin för brevskrivning. Det skulle eg vara rätt bra om han hade en mobiltelefon så det gick att få tag på honom överallt. Då slapp man tex oroa sig att han ramlat ner för nån trappa igen eller så.
Han har köpt mobiltelefon, flera gånger. Men så använder han dem aldrig sen. De ligger avstängda i någon låda bara.
Här om veckan bad han mig köpa tändstickor. Jag köpte ett par små braständare istället. Nästa gång jag kom dit konstaterade både mamma och morfar hur otroligt prakiskt det var och undrade om det var nån ny grej?
Lite gulligt faktiskt.

Knäpp rocken tomten

Julens smaklösaste annons (ur dagens Metro):

Vem vill ha hem en blottartomte och står i dörren med öppen rock och väser "har ni några snälla barn...?" :P

Stick!

ecember... julemånad. Har vart lite svårt att greppa tiden, men det har kanske även berott på det milda vädret. I morse var det dock frost och kyligt. Jag gillar verkligen inte kyla men det kändes lite mer rätt för att vara december. Jag har även börjat planera julklapparna och inhandlade den första igår.

I måndags tog jag influensavaccin, en i varje arm för svininfluensa och den vanliga årliga flunsan. Det var bara på ren känsla jag ringde och kollade med läkarmottagningen vid jobbet, och de hade just fått in vaccinet och folk trängdes och köade i väntrummet. Det skulle ta slut redan idag spådde de... Jag har vart lite nervös att ta det då man varnat för att folk blivit sjuka som bieffekt... men värre att riskera att behöva läggas in med konstgjord lunga på sjukhus av svininfluensa. Det gick bra, ingen av oss på jobbet mådde dåligt av sprutorna. Jag är bara öm i armarna av sticken som gör det lite knepigt att sova på sidan.

Igår var det kattens tur att vaccineras, inte mot influensa, men mot kattsnuva och kattpest. Man värnar ju om de små liven. Inte för att hon förstod det när hon sårat tittade ut på mig från buren och undrade varför jag ville göra så mot henne...

Jag kånkade henne pustande och flåsande till bussen, det är inte lätt ska jag säga. Tung är hon! Hos veterinären sa jag lite förläget att hon nog var lite tjock... och undrade om vi kunde väga henne. 7,5 kg vägde den lilla bollen! Så nu ska hon få bantningsfoder. Idealvikten för den lilla katt-damen är 5 kg. Jag känner mig som en sån där karriärsmamma som är hemma för lite och ger för mycket godis till mitt barn för att stilla mitt dåliga samvete.... :P

Kreativiteten är inte död

ag har alltid utryckt mig kreativt ända sedan jag var liten. Många barn ritar och klipper och klistrar givetvis (för övrigt jättebra att dagis osv uppmuntrar att barn ska skapa saker) men jag fick ju även mycket beröm för att jag var duktig och bra betyg i Bild etc.

I grundskolan sa mina kompisar att jag borde bli konstnär. Idag är det dock inte så många som försöker leva på att vara konstnärer, det är svårt och anses lite "flummigt". Jag är kanske inte heller den som vill göra knäppa videoinstallationer med fejkat psykanfall eller enorma statyer av proteser. Jag gillar att teckna. Illustratör skulle passa mig bäst. Kanske till barnböcker eller serier. Det vore drömmen, att få sitta med penna och papper och knåpa. Men även det har jag blivit varnad för att det är svårt att försörja sig på...

Idag är man designer om man ska ha status. Jag lärde mig digitala hjälpmedel för "design" som Photoshop, InDesign, Dreamweaver och Flash ett år på NTI-skolan och det var en av de roligaste perioderna i mitt liv. Kreativiteten flödade. Jag skapade hemsidor i skolan och på fritiden. Jag hade stora drömmar. Sen hamnade jag visserligen på en reklambyrå, men jag jobbar mycket med administration och inte lika mycket med bilder som jag hade velat. Men även om man har ett rätt bra jobb (det kunde vara värre, jag kunde ha sålt köttfärs och zuccini på ICA) så suger det musten ur en att ha ett heltidsjobb. Kreativiteten dör.

Mina små hemsidor med stora ambitioner låg kvar ut på nätet och samlade virtuellt damm, inte uppdaterade sedan 2006.

Den senaste tiden har jag börjat försöka blåsa lite liv i kreativiteten. Jag har mest tillverkat smycken när jag har haft tid och ork. Jag gav ett halsband till min mor i födelsedagspresent förra helgen. På sitt jobb hade hon fått komplimanger för sitt nya halsband och damerna undrade om jag hade nån hemsida? Uhum, njä jag ska väl ta och uppdatera den snart svarade jag min mor. Jag har sagt det så många gånger. Men, i lördags gav jag mig själv inga fler undanflykter och trotsade min lilla rädsla över att ha glömt allt jag lärt mig om hemsidor. Och när jag väl satte mig ner vid datorn kom det av sig själv. Som att cykla, fast inte. Man satt iaf på rumpan. Jag rensade bort alla gamla hemsidor, ingen idé att uppdatera det jag gjorde för 4 år sedan. Så nu har jag lagt ut en enkel men fungerande hemsida med mina smycken och lite av de gamla gallerierna med illustrationer och sånt givetvis. Kommer säkert att bättra på den framöver, lite snyggare bilder och sånt. Men nu har jag börjat trampa...

www.emi-visuals.com

November rain

yster november. Metro meddelar att det bara har varit 3,8 soltimmar i Stockholm i november, och man känner det i kroppen. Mörkret, tröttheten. Biologiskt är vi anpassade att vila när det är mörkt. Inte konstigt då att man mår piss när man tvingas gå upp när det är mörkt och inte får gå hem från jobb innan det blivit mörkt igen... På vintern borde arbetsdagen egentligen vara 4-5 timmar och så borde man få sova minst 10 timmar...zzz

Kaffet biter inte som förut.

Jag tänkte ta ledigt i mellandagarna, det blir 4,5 semesterdagar... men 14 dagars sammanhängande ledighet. GOD I NEED IT! Få sova ut. Kramas med lilla tjocka Busa som måste vara hemma själv hela dagarna annars. Träffa familjen. Ta tag i alla mina kreativa projekt jag sällan får tid för, smyckena, det jag ska sy... Och städningen givetvis. Mina ständiga kassar med kläder som ska tvättas och strykas.

Det skulle ju vara typiskt om vi fick in massa jobb under julen av uppstressade kunder som inte tar julledigt (eller lägger in massa jobb på oss innan de själva flyr på julsemester ;P) och så måste jag jobba i mellandagarna...

Kära Jultomten

Det enda jag önskar mig i jul är att få vara ledig.

Svininfluensa

"Varning! Till alla kvinnor:

För att undvika svininfluensan måste du hålla dig ifrån att ha sex med mammagrisar, soffgrisar, smutsgrisar, nassar och alla andra svin... Sprid detta vidare till andra kvinnor du känner så får vi slut på svineriet. Ta ditt ansvar!"

Dagens Google

Sesame Street fyller 40 år.

Poison!

Aftonbladet skriver om insektsgift som upptäckts i grön-te:er som tydligen ska vara hemska och förbjudna... De listar de te:er där gifter upptäckts och givetvis är mitt te Friggs Citron och ingerfära med följt av några obegripliga namn på kemikalier. Jaså ja, tack för det, här har man gått och trott att man är nyttig när man dricker grön-te.

Svenska tidningar älskar att kasta ut larmrapporter. Det är svininfluensa och bråd död, det är radioaktiva gifter i allt vi äter och alla kommer föräta sig på skräpmat och få hjärtinfarkt... Men trots allt vojande och ajabaja så verkar de flesta inte bry sig tillräckligt ändå för att ändra sin livsstil. Det är väl först när man verkligen får hjärtinfarkt eller hudcancer som man tvingas tänka om och ändra på saker.

Man ser inte livet förrän man sett döden. Ungefär.

Men med dagliga larmrapporter om cancerframkallande medel och tillsatser i maten blir vi lite blasé. Vi har tillräckligt mycket med att hinna jobba, betala räkningar, välja elbolag och plocka ögonbrynen för att gå runt i matbutiken och läsa på innehållsförteckningar och handla på dyra små eco-bodar (som för övrigt säkert också säljer grön-te med massa kemikalier).

Efter grön-te:et ska de väl kolla det vaniga svart-te:et också då jag gissar att de kommer från samma odlingar och snart kan vi bara dricka kaffe. Men kaffe var ju inte bra det heller tydligen... Nähä nä, tillbaka på ruta 1.

Stand and Deliver

Förra helgen var det Halloween. Nästan ingen säger Allhelgona mer.

Jag brukar följa med familjen till kyrkogården och tända ett ljus för mormor... men i år blev det inte av. Eg är jag inte så mycket för gravar förutom att kyrkogårdar är vackra. Men minnet av de döda sitter kvar i deras gamla platser, hemmet och favorithörnan i trädgården, i saker och först och främst i våra minnen.

Även denna "Halloween" hoppades jag på att få bli bjuden på nån fantastisk maskerad. Jag älskar att spöka ut mig men har inte vart på en riktig maskerad sen jag var 7 år. Men inte heller denna gång blev jag inbjuden till balen :( Nocturnal Models hade sin årliga fest i Bromma men det var ingen som var intresserad av att hänga med. Så det blev att styra upp sig till klubben "Project v44" på fredagen istället.

Jag hade funderat lite på att köra på Adam Ant-tema ur "Stand and Deliver"-videon då J kallar en av mina favoritklänningar för "Adam Ant-klänningen". So why dont go all the way? Det jag behövde då var en trekantskatt och en pistol.

Jag gick förbi Buttericks på torsdagen och fick köa ner för trappan. Inte hade de nån hatt heller. Så jag bestämde mig för att tillverka mig egen och köpte en svart slokhatt på HM som jag limmade på en bård och sydde upp. Jag gick förbi Buttericks igen och garvade lite åt kön som numer ringlade sig ut på Drottningatan. Fast jag hade ju ingen pistol förstås... det var ju lite synd. Utstyrseln gjorde dock succé hos pojkvän och några fler ur den äldre ålderskategorin som kände igen vad jag försökte likna.

Annars fick jag höra mycket "harr pirate!" under kvällen och log lite trött, men visst jag kunde vara pirat för dem då.

Nästa år funderar jag på att ta saken i egna händer och ha en 30-årsfest trots att jag inte orkar, bara för att kunna ha maskerad :) Bara ifall att, så köpte jag en piratpistol och lite annat skoj på en maskeradbutik på nätet redan nu.... hardiharr.

Kolingsborg

Åter igen ett sent referat... Tänka sig att det är så mycket jobb på jobbet att jag inte hinner blogga längre, håhå ;P

För ett par veckor sen fick vi det roliga (men inte så oväntade) beskedet att Tech Noir får komma tillbaka till Kolingsborg, och där ska det stanna tills de river hela skiten. Glada i hågen krängde folk på sig sina korsetter och lackbyxor och vallfärdade dit. Jag ska inte gnälla för mycket då jag trots allt är nöjd med att TN är tillbaka på banan... men... det var för mycket techno. Man hade införskaffat en bra ljudanläggning till källaren så då hade man sparkat ut gotharna till det öppna panoramagolvet som hade ett ljudsystem som påminde om datorhögtalare.

Jag gillar bodygolvet annars, älskar att dansa till tung musik som Combichrist, Hocico och Feindflug. Men jag hörde inte en enda bra låt, bara massa lasertechno. Och det samma hörde jag även på stora golvet emellanåt. Vad är detta? Tech NOIR - det ska vara mörkt, tungt, morr.... Jag hoppas att det bara var förra gången. Och om nu gothgolvet måste vara där uppe, hoppas jag att de fixar lite bättre ljud iaf... och svep in det i spindelnät eller nåt så det blir mysigare ;)

Berlin

En något försenad reseberättelse från Berlin:

Torsdag 15/10

Vi letar oss fram till vårt hostel Insor på Samariterstrasse från Schönefeld flygplats sent på kvällen. Via mail har jag blivit instruerad att hämta upp nycklarna på Bistro Samariter mittemot. Vi står konfunderade och söker efter en restaurang men ser ingen... Jag frågar en tysk tjej med hundar om hon vet var den ligger. Hon pekar mot Kebaberian som mycket riktigt heter Samariter... hmm bistro har visst inte samma betydelse för tyskarna. Vi får iaf våra nycklar av en äldre man med sydländskt ursprung som inte kan engelska "espaniol"? No....

Vi lämnar av packningen i vårt rymliga rum med segelbåtspåslakan och förskräcklig 80-talssoffa, och ger oss ut på jakt efter en restaurang. Men det ser mörkt ut på de flesta ställen så det får bli Burger King. Johnny känner sig ynklig och har ont i halsen så han måste köpa lite medicin... dvs en flaska whiskey att smutta på innan vi lägger oss.

Fredag 16/10

Solen skiner över Berlin... inte alls. Det regnar men vi ger oss ut på stan för att kika lite i butiker efter att vi ätit frukost på den sk Bistron mittemot... Tysk kebab och falafel är inte samma som den svenska, de grillar brödet och falafeln är mycket saftigare... jag gillar den tyska mer faktiskt.

Vi åker till Gneisenaustrasse för att jag vill kika i butiken Plaste und Elaste på lite gothkläder. De öppnar inte förns kl 14 (trötta gothare) så vi tar en fika innan. Kaffe är precis vad våra huvuden behöver. Jag får en latte med ett nästan ogenomträngligt lager skum... De har även en mycket snygg trappa ner till toaletterna som är helt kaklad i schackrutigt. Jag tar en poserbild på Johnny, very indie.

I tyska gothaffärer är det inte direkt billigare än i Sverige, men lite bättre utbud. Senast jag var på Plaste und Elaste var jag lite mer i lack och löshårs-svängen så det är inte så mycket där som passar mig numer, men jag hittar iaf en klänning som jag kastar 61 € på (hemma har jag sen shoppat mer kläder på nätet från England istället och kommit billigare undan....).

Det regnar och vi knatar med våra paraplyer mellan diverse secondhand-butiker tills vi är vrålhungriga och iskalla. Vi tar tillflykt in på en mysig japansk restaurang där vi äter middag. Sen är det dags att åka tillbaka till vårt rum och göra oss iordnings för kvällens höjdpunkt, spelning med Clan of Xymox på K17! Klubben ligger bara ett kvarter ifrån vandrarhemmet. Vi är där vid halv nio redan med massa andra som lyssnar på förbanden.

Vi tar en avstickare upp i andra avdelningen och går in på "Swedish Metal Attack" för att kika lite. Ena brorsan Hårdrock knatar förbi oss och sen stöter vi ihop med ett svenskt band som hette så mycket som Helvetets Portar (blev jag upplyst om av Nicklas då deras bolag just släppt en platta med dessa gossar...). Vi tar ett foto som minne och återgår till våra gothspelningar.

Varken jag eller Johnny har sett Clan of Xymox förut och det är en fantastisk känsla att stå på en klubb i Berlin och äntligen se dem. De kör både gammalt och nytt och vi står långt fram då det inte är någon trängsel. De var inte speciellt svårflirtade heller, vi lyckas applådera upp dem på scen igen för 3 extranummer. Det enda jag saknade var vackara "All I have" och Johnnys och min låt "Out of the Rain"... Efter spelningen svävar vi på små vackra gothmoln (ok, en del öl/rom och cola hade nog också med molnen att göra...) vidare in till nedre dansgolvet där vi dansar en massa till en salig blandning. Men vi kan inte låta bli att gå upp och kika hur det går för den svanska metal attacken igen... Där är det småtomt och folk sitter i de mörka hörnen. Mitt på dansgolvet står två grabbar i militärbrallor och headbangar för sig själva. Stenhårt :P

Lördag 17/10

På lördagen är vi av omständigheterna lite bakis men pallrar oss ut tillslut ändå. Vi äter lite dålig pizza på den lokala pizzerian som smyckat väggar och tak med nåt som ska likna pizzadeg...

Vi åker till konstnärsområdet Tasheles. På en regnig gård vid ett förfallet hus står massa underliga statyer i metall. Från en port hörs ett bankande och spelade från ett halvtaskigt band. Det visar sig vara en installation med tre killar som spelar, fryser till, spelar, fryser... Vi går vidare upp i huset där varje centimeter av väggarna är nedklottrade och det luktar urin lite här och var. På de olika våningarna ställer konstnärer ut sina verk, här och var finns små barer, biosalonger och en liten marknad med hippesmycken. Inte riktigt min grej men intressant att se.

På kvällen besöker vi Last Chatedral som jag vart på varje gång jag vart i Berlin. Det är en jättemysig gothbar med inredning som ett vampyrslott. Just denna kväll varkar det rätt folktomt, så vi drar vidare att söka upp gothklubben Nightmare Culture som jag hittat på nätet samt på lappar om i omklädningsrummet på Plaste und Elaste. Jag guidar oss enligt kartan och vi hamnar på en öde gata i ett bostadsområde. Vi känner oss lite vilse, men så ser vi två killar utanför en port. Vi hittar ner i en källare där de håller klubben. När vi kommer är det rätt tomt. Det består bara av ett enda stort rum där folk sitter gömda i mörkret invid väggarna. I baren serverar de bara vin och öl, ingen sprit... Känns ungefär som ett mellanstadiedisco.... :P Det kom mer folk tillslut och beroende på vilken låt så hoppar en del folk upp och dansar, bl a "Slowmotionmannen" - en snubbe med ciggen (ja i tyskland rökte man inomhus) nonchalant hängande i ena mungipan som slingrade runt i slowmotion med stora steg... Jag var dock fortfarande sliten av föregående kväll (en annan är ju inte lika härdad som sin respektive) så vi åkte hem efter ett tag och käkade lite fyllemat på rummet.

Söndag 18/10

Vi hade en fin kyrka precis utanför fönstret, gotiskt och trevligt.... tills den började ringa frenetiskt i klockorna på söndagen kl 9 på morgonen....

På söndagar är allt stängt i Berlin. Det som är öppet är marknader och vissa turistfällor. Vi hade en galleria en bit från hotellet, där var varenda butik igenbommad, men i gångarna kryllade det av barnfamiljer. De hade marknad för barnkläder och leksaker där, och det var stor uppslutning.

Vi åkte för att se det Judsiska monumentet. Jag var lite grinig för att jag inte fått nån mat eller kaffe än trots att klockan var nära 15. När vi kommit fram och jag fått min fika på ett café vid monumentet började det regna igen och Johnny blev sur för det. Men tillslut sken det upp och allt var frid och fröjd igen och det blev t o m coolt när himlen speglade sig i de regnvåta betongblocken.

Sen fortsatte vi vår turistsöndag genom att promenera förbi Brandenburger Tor och längs Spree bort till domkyrkan och Alexanderplatz. Vi hade varsin mugg från Starbucks att värma oss med på promenaden. Sen fortsatte vi till Rosa Luxemburgplatz igen för att käka middag på White Trash som var mysigt och underligt inredd liksom grannen Last Chatedral. Det var en blandning mellan traditionell kinakrog och lite New Orleans med röda mattor, lysande avhuggna armar och andra "konstverk". Maten var typen burgers and fries, men den var välgjord och god. "Shrimp dont have lungs so they dont scream when we kill them, so even vegetarians can eat them. Eat the goddamn shrimp!".... De brukar även ha klubb där på kvällarna (jag var där förra året när jag gjorde en avstickare från jobbresan...) med band som spelar men vi skulle upp tidigt för att ta morgonflyget hem så vi tog varsit glas till och promenerade tillbaka till Alexanderplatz.

Resfeber

Imorgon bär det av till Berlin. Ohoo, alltid lite pirrigt att flyga. Och att allt ska funka, att det inte är snöstorm, att man glömt packa nåt och att hitta till vandrarhemmet.... Men det går nog bra.

Jag är väl inte nån erfaren globetrotter, senaste åren har jag inte rest alls förutom en jobbresa till Berlin förra året. Så detta är tredje gången jag är i Berlin och jag börjar känna mig lite mer hemma där trots att jag inte är nån stjärna på tyska. Jag har lite tagit på mig rollen som reseledare av vårt sällskap på 2 pers. Bokat allt och checkat in online. Sökt upp lite klubbar och restauranger och skrivit ut kartor och biljetter. Jag gillar att ha koll. Jag vill inte kasta bort tid där på att virra.

Jag har inte packat så mycket än, det blir ikväll. Jag upptäckte igår att jag har inga rena strumpor och jag har inte tid att tvätta så det får bli att köpa nya. Nåja, de går alltid åt...

Sjukt Sverige

I Sverige är vi rätt okänsliga mot vad det gäller att vara sjuk.

Delvis så verkar det ligga nån allmän oaccepans att få vara hemma och vila när man är sjuk. Folk nästan stoltserar med att de minsann jobbar ändå fastän de har feber och droppar snor på tangentbordet.... Och de som är av typen som aldrig verkar bli sjuka (oftast medelålders män som åker bil till jobbet, aldrig kommer nära folk knappt ens sin fru och inte har småbarn hemma) ser på de som blir sjuka som några lägre värda exemplar, eller kanske som lögnare t o m. Och då menar jag inte de som sjukskriver sig en gång i månaden eller passande när det pågår en festival, utan även såna som jag som blir riktigt stormförkylda 2 - 3 ggr om året. Jag vet inte om det är så på alla arbetsplatser, men iaf har jag den erfarenheten av privata företag. Jag förstår att om det är stor arbetsbörda på ett företag att det blir ekonomisk förlust när folk är hemma. Men vi är ju människor. Ska vi inte få vara människor längre? Mår man dåligt måste man få vila, så att man inte blir sjukare, t ex åker på lunginflammation. Och så man inte smittar ner andra. För folk verkar inte bry sig alls om sin omgivning. Vi ser på japanerna som går omkring med munskydd och skrattar och tycker att de har bacillskräck. Men vad många inte förstår är att det är inte de som är rädda att bli smittade som har munskydd i Japan utan de som är sjuka. Av artighet mot sin omgivning. Men här i Sverige går vi till jobbet för att vara duktiga och går ut och festar för att inte missa roliga saker, trots att vi är sjuka och ofta smittar ner andra. Jag har flera gånger träffat folk på krogen som säger att de är förkylda och så kramar de på sina vänner och skriker i örat på dem på dansgolvet så att saliven stänker... Skittaskigt tycker jag.

Höst

Det har vart ett ovanligt varmt och fint september, men så fort det blev oktober så slog höstkylan på. Löven färgas gula och röda medan frosten ligger i gräset om morgnarna. Mysigt men kallt kallt. September var perfekt klädmånad. Då kunde man både ha stövlar och sommarskor, leggings och skinnjacka. Det var svalt och skönt så man inte svettades som en gris men fortfarande varmt nog.

Men trots att kyla och statiskt hår och torra händer kommer med oktober så är det en vacker och bra månad. Delvis för att jag är född i oktober, så det känns liksom lite som "min månad". Och delvis för att det kommer hända en massa skoj.

På lördag är det äntligen TN/80's tillbaka på Kolingsborg. Alla är pepp och det lär bli en rolig kväll. Sedan åker Johnny och jag till Berlin helgen efter och ser på Clan of Xymox, går på Last Chatedral och har det mysigt. I slutet på oktober är det naturligtvis Halloween och det blir fest på Helenes krog båda våningarna, där bl a Johnny och Nic spelar skivor. Gött.

Sardiner och annan rå fisk

Frånvaron på blogginlägg beror mycket på att jag faktist har saker att göra på jobbet (...) Bloggen är främst ett tidsfördriv under mindre händelsefulla dagar. Efter jobbet finns det dock så mycket intressantare saker att göra... som att ligga och äta choklad framför CSI eller Desperate Housewives... :P Och idag har jag t.o.m. hunnit med att träffa J en snabbis på Weekdays och få en puss, shoppa mer kläder jag eg. inte behöver, och äta sushi för andra gången idag. Men det var ju främst för att hänga med Malin lite, rå fisk slinker ju alltid ner...

På tal om fisk var jag och Johnny på Naturhistoriska muséet igår. Söndagar brukar annars lätt falla i lättja ner bland filtarna i soffan, men nu hade vi inte vart ute och druckit sönder hjärncellerna kvällen innan och var fulla av energi istället (...eller nåt åt det hållet). Vi har som man kan läsa i tidigare inlägg redan återupptäckt storheten med Cosmonova, så nu tänkte vi oss en kombibiljett med både museum och film. En i 3D såklart. Vi gick runt och kikade på diverse apskallar och uppstoppade djur. Fåfänga som vi är upptäckte vi att fotografierna på solsystemet var utmärkt bakgrund till poser-bilder.... Spända lutade vi oss sen tillbaka i stolarna i Cosmonova salen med våra lustiga glasögon på. Det var mycket stim med sardiner i filmen... och så fler sardiner, och titta var inte det där... jo - sardiner. Bortsett från en och annan delfin och en svart man som dansade i ring med samma svart-röda motorcykeljacka som Johnny, så var det bara en film om sardiner... :( "Wild Ocean" var lite av en besvikelse. Men vi fick se en trailer för Sea Monsters i 3D, DEN verkar hur cool som helst! Havsmonster med massa sylvassa tänder som simmar rakt mot dig i 3D - SÅ ska det vara :D

Destruction

Morgondiskussionen på jobbet kom in på museer. En kollega hade vart på Salvador Dali-utställningen och jag undrade om det fanns nåt museum som var gratis numer, vilket det inte finns, och jag konstaterade att det var synd för att det lockade mycket bredare grupper av människor förut när det var gratis. Ulf som är lite fin i kanten påstod att det var en prioriteringsfråga, att är man intresserad så tar man sig råd. Lätt för honom att säga som sitter med en AD-lön och bor i innerstan. Bara för att man inte bor på gatan betyder det inte att man har råd att betala 60-80 kr för varje person i familjen för att gå på museum fyra-fem gånger om året. Inte heller studenter som använder sina sista tior till nudelsoppa.
Jag ser museer som undervisning. Ibland vet man för lite om en sak för att veta att man är intresserad. Om det är gratis kanske man går dit av en slump och upptäcker saker man inte skulle veta/vara intresserad av annars. Annars förvandlas det ordagrant till finkultur, att bara de som har pengar kan ta del av den.

På tal om grupper med sämre inkomst läste jag i SvD om gäng i Stockholmsförorter som har startat massa bilbränder. Först var det kaoset i Rosengård, sen Göteborg och nu brinner Norsborgs tunnelbana. Ungdomarna motiverar det hela med att de är missnöjda med att vara negligerade. Och visst är det till viss del så. Men blir det bättre av att förstöra saker?
Jag är uppväxt i Vårberg med gängkulturer och gangsterglorifiering. Det finns en så stor destruktivitet trots försök att göra det bättre. När jag var liten hände det att vi klottrade lite eller så, men inte var det p g a något bakomliggande politiskt engagemang att få det bättre i samhället... bah. Det var för att man var en liten skit som ville vara tuff (det man trodde var tufft alltså...). För att man inte hade bättre förebilder och vuxna som uppfostrade en till nåt bättre (inget ont om min mor, hon var ensamstående och i slutänden blev det ju nåt vettigt av mig). Det är bara en kass uppfattning om hur man ska leva ett bra liv. Brott och att inte bry sig om sin omvärld ses som nåt coolt. Man ser upp till filmkaraktärer och rap-artister som förespråkar "respekt" genom våld och pengar genom brott. Om det byggs upp en ny fin lekpark, tro då att det kommer ungdomsgäng och river, sparkar och klottrar ner skiten. Inget rättfärdigar sånt beteende. Och jag är ingen innerstads-brat som ser ner på förortskidsen utan att veta vad det handlar om. Jag har vart där och jag insåg vilken destruktiv kultur det är och tog mig ur den. Jag pluggade och sökte jobb, utvecklade mina talanger. Och det finns fler som gjort som jag. Det är inte omöjligt. Jag förstår att det är svårare för vissa, de som dragits in djupt i gängkulturen. Det är skrämmande hur oskyldiga barn kan hamna så snett.

Trashank

Kappahl har just nu 25% rea på sina byxor såg jag i tunnelbanan i morse... inte konstigt då de säljer trasiga byxor. Om jag ska betala fullt pris vill jag iaf ha hela byxor... :P Jaja jag vet att det är mode, jag larvar mig bara lite, men trasiga jeans har aldig varit min grej. Om man nu nödvändigtvis ska ha dem trasiga kan man ju riva sönder ett par gamla byxor själv, inte KÖPA NYA trasiga...

Klädhängare?

På tal om Barbie (som jag illustrerade mitt förra Las Vegas-inlägg med) så är det först som vuxen jag inser hur förvrängda kroppformer, eller rättade sagt, brist på former, hon har. Det har länge vart en het potatis att en sjukligt smal docka ska ges till små flickor som förebild? Och det stämmer att Barbie är så smal att skulle jag se en tjej på gatan med likadana proportioner skulle jag rygga tillbaka av anblicken av hennes anorektiska pinnben. Jag har sett att antal kvinnor med så smala ben och det är inte vackert på något sätt. De måste haft riktiga ätstörningar. Jag har för mig att när debatten var som hetast på 90-talet så gjorde faktiskt Mattel nåt åt saken och gjorde Barbies former något mer "mänskliga"... Jag märker dock ingen skillnad...?
Dock vet jag inte om barn tänker på samma sätt som vuxna. Jag lekte med anorektiskt formade Barbiedockor en massa som liten, men inte ledde det till att jag bantade som 10-åring. Jag tror att barn har så avancerad fantasi att de applicerar mer än de ser på en leksak. Barn som inte har tillgång till dyra, plastiga figurer kan ju lika gärna tälja en trägubbe eller göra kossor av kottar. Och inte ser de anatomiskt ut som en människa eller ko, men i barnets huvud är det en figur som är mycket mer. Och Barbie är en leende klädhängare med massa coola prylar. Jag tror inte det i sig gör att små flickor bantar och bär stringtrosor. Visserligen håller jag med om att många leksaker bidrar extremt mycket till att forma våra könsideal, stridsleksaker till pojkar och dockor och minispisar till flickor. Men jag tror att det har och göra med allt det runt om. Hur föräldrarna och andra förebilder runt om i samhället agerar. Att de separerar, att om en pojke tar upp en rosa docka ser man det som onormalt och i vissa fall t o m rycker dockan ifrån honom och placerar en stridsvagn i händerna på honom istället.... Dock tänker jag inte gå vidare på det spåret (jag tror att jag redan gjort det i ett tidigare inlägg) utan kontentan av mina funderingar idag var att jag reagerar på Barbies anorektiska kroppsform mer som vuxen, att det i sig inte skadade mig märkbart som barn.

Las Vegas baby

Igår gjorde jag det äntligen!

Jag tog mig till Friskis för säsongens första träningspass. Jag var lite trött som vanligt innan och läntade hem, men jag beordrade min kropp att gå dit ändå och lyckades orka mig genom ett Skivstångspass. Jag sprang tom i 5 min på löpbandet innan (hah! fnyser ni vana joggare men nu är det så här att den här tjejen springer aldrig, och konditionspass har jag inte tränat sen hm... maj?).

Idag har jag naturligtvis den efterföljande träningsvärken i varenda del av kroppen. Jag vankar fram som en stel gammal tant och grimaserar till lite plågat varje gång jag ska sätta mig ner... Men det är värt det. Nu har jag börjat igen. Tror jag.

På lördag är det säsongspremiär av Hoochy Kootchy club på Kägelbanan. Jag var där de första gångerna klubben arrangerades 2006 men det blev snabbt sämre efter några gånger. Men klubben har levt vidare och jag har blivit övertygad att det blivit bättre så nu är det dags igen. Lördagens tema är Las Vegas och jag har köpt lite glittertyg som jag tänkte försöka sy mig en klänning av... Vi får se hur det går, jag är lite spontan när jag syr, ibland blir det jättebra och ibland... hmf, mindre bra. Misslyckas jag får jag väl slänga på mig nån korsett istället. Kanske ta mig en tur till Asiatiska butiken på söder som säljer massa krimskrams... ;P

Mark Ryden

Fina målningar: http://www.markryden.com/

Det onda lilla monstret

"Svartsjuka tjejer kidnappade rival" var dagens rubrik i Metro. Tre tjejer tvingade med en fjärde för att hota, råna och förnedra henne, bara för att hon dejtade en av flickornas ex-kille... För inte så länge sedan blev 15-åriga Therese mördad. Även detta pga tonårssvartsjuka.

Det där mörka slemmiga lilla monstret Svarsjuka.

Svartsjukan är lika tidlös som kärleken. Det har funnits många historier genom tiderna på ämnet. Och tonåringar har inte utvecklat sina empatiska delar av hjärnan lika väl... Men ung eller gammal, alla har vi nog kännt svartsjuka någon gång. Riktigt mörk och hatisk svartsjuka är dock inte kärlek. Det är när en person mår riktigt dåligt, känner sig otillräcklig och manifesterar det i ett sjukt kontrollbehov. Om man släpper svartsjukan lös kan det leda till en nedåtgående spiral, för ju mer ont man gör, ju mindre älskvärd blir man, och ju mer illa tycker man om sig själv.

Ett litet mått av svartsjuka kan dock bara vara sunt i ett förhållande, det kan hjälpa en att uppskatta sin partner. Att känna ett litet stygn när han står och pratar med en snygg tjej, men att känna sig trygg att han inte är intresserad av någon annan än just mig trots dessa beundrare gör mig bara stolt.
Då jag mår bra i ett förhållande är jag sällan svartsjuk, men om jag hamnar i en dålig relation där jag känner mig osäker på om jag duger till, kan det där svarta, elaka lilla monstret krypa fram... I kombination med alkohol och pms kan det bli riktigt illa... Det har hänt ett par gånger och jag har mått oerhört dåligt efteråt, för jag inser hur hemsk jag har varit och hur dåligt jag mådde för att bete mig så. Jag har vart i situationer där det har varit min partner som varit extremt svartsjuk (jag nämner inga namn) och minns hur det sårade och skrämde bort mig...

Men hur många onda tankar man än tänker vid de tillfällena skulle jag givetvis aldrig agera ut dem (iaf inte om det är ogrundat ;P). De som misshandlar eller mördar sina rivaler har säkert något annat psykiskt fel eller så är tyngre droger inblandade. Men det är läskigt. Det kan fövandla en person man tror är så snäll och vettig till ett galladrypande monster...

Kärlek och agression, motsatser och så sammanlänkade.

Hatt-i-fnatt

Kräfthatt - design Emilia från gårdagens kräftskiva på jobbet.

På lunchen kunde jag inte låta bli att köpa ett par stövlar trots att jag inte "borde"... Svårt att låta bli när de har massa fina spännen och bekväm klack.
Känns som jag borde börja sälja av en massa lätt begagnade skor och kläder på Tradera... :P

Stilgrupperingar

I morse när jag åkte till jobbet klev det på en ung man på jag tippar 16-17 år med svart fluffig glamrockfrilla och iklädd MC-jacka, zebrathights och nitbälte. Hela feststassen alltså. Med tanke på att klockan var 8 på morgonen tror jag inte han skulle på fest, mer troligt var att han skulle till skolan. Det var helt enkelt hans stil, som han körde på 7 dagar i veckan.
Stilen uppkom ju på 70-80-talet, men sedan dog den under en period, för att komma tillbaka nu under dagens 80-tals revival. Detta årtionde skapade några av de mest extrema kläduttryck vi haft, det var det mesta av allt: neon, stora hår, stora axlar, puff och thights... Vissa älskar det, många hatar det. Men det jag främst kom och tänka på när denna glamstylade, finniga yngling steg på tunnelbanan var att han säkert inte är ensam. Han har säkert ett par polare med thights och stort hår de med. Ungdomar med en viss stil, vare sig det är små j-pop lolitor med spetsklänningar och bindor på huvudet, eller osnutna hiphop-grabbar med Skurt-keps, är sällan ensamma. De har sina små klickar av kompisar som klär sig i samma stil och nördar in sig i musik, artister, spel och annat som hör till. Och jag tycker det verkar så... mysigt. För när jag var 16 var jag den enda bland mina vänner som kunde komma till skolan i nithalsband. Jag umgicks främst med 3-4 andra tjejer som alla tre hade någon slags utlänsk bakgrund och drogs till östermalms/svenneställen med kommersiell radiomusik eller Salsa-ställen och dylikt. Så jag fick upptäcka min alternativa värld på egen hand. På senare år har jag skaffat nya vänner med mer gemensamt givetvis, men på jobbet är jag fortfarande lite av det svarta fåret. Tänk vad mysigt det hade vait att växa upp i en grupp med kompisar som alla brann för en viss stil, gick på konserter tillsammans och fixade varandras hår.... :)

Kräftor

Idag ska vi ha kräftskiva på jobbet. Vi ska kalasa på röda små rackare runt konferensbordet med lyktor och snaps. Jag undrade om det nu var så bra idé med tanke på risken att drälla kräftspad på mattan och kvarvarande lukt till möten därefter... Nejdå vi spiller inte nåt, säger alla. Vi får väl se.

Trött är jag idag som vanligt. Drömde snurriga drömmar om Berlinresan, sånt man brukar drömma dagen innan man åker, men nu är det en hel månad kvar. Jag drömde att jag kom själv till Berlin, Johnny skulle komma flyget efter. Jag tog en buss för att komma till hotellet men den åkte runt runt, nån slags omväg genom villaområden. På bussen träffade jag på gamla högstadiekompisar som också råkade vara där av någon anledning.
Sen vaknade jag en opassande tid, kvart i sex, tror att jag somnade om. Men trött är jag. Köpte Ginseng igår som tydligen ska hjälpa mot trötthet. Men det behövs ju fortfarande sömn förstås...

Bakis

Vad händer om man inte vart ute och druckit alkohol på 4 veckor och sedan går ut och blir full. Jo = Man blir bakis. Fan.

Tech Noir i ny lokal igen i fredags, vid Kungsbro strand där Trädgården huserade förr. Helt ok ställe med tanke på omständigheterna, skönt med uteserveringen så länge det nu är tillräckligt milt ute. Vet inte vad de tänkt sig i vinter, kanske går det att utöka lokalerna? Alltså, en trevlig kväll med dans och alkohol.

Dagen efter ligger jag som ett illamående litet knytt (med mensvärk dessutom) i Johnnys soffa ända till kl 23 på kvällen. Lagom kul. Eller inte alls. Helt värdelöst att slösa bort en ledig dag med sol. Jag missade synthpicknicken. Det blev inga smycken gjorda, inget målat eller pysslat den helgen heller... Alla mina nya pärlor och färger ligger fortfarande i skåpet och väntar. Inspiration är det ingen brist på, jag har så mycket idéer att det sputar ur öronen på mig, men tiden och orken finns bara inte där. Inte tillsammans iaf.

Nu har vi bokat resan till Berlin i oktober! Och biljetter till Clan of Xymox, yay :D

Hårboll

Tröttheten fortsätter men jag har varit något duktigare på att lägga mig de senaste kvällarna. Nu mer dricker jag 2 koppar kaffe på jobbet. Ett tag var jag sån där person som aldrig drack kaffe, bara te och cola, då kaffe bara trilskades med min mage. Men nu har behovet trappats upp... Nu är jag inne i det sedvanliga jobb-kaffe-beroendet.

Ont i rygg och nacke har jag också... som vanligt. Har inte hunnit träna mer än att gå upp för rulltrappor. Jag bokade om min naprapat tid igår dessutom för att jag ville hälsa på morfar. Han måste nog ligga kvar där ett tag till men han var mycket piggare än när jag träffade honom i tisdags. Han blir så glad när jag kommer och hälsar på så det känns så tacksamt.

Jag hämtade även ut min andra leverans av smyckes prylar. Jag har så mycket nya pärlor och roliga grejer nu som jag vill sätta igång och fixa med men jag har inte haft nån tid... I helgen kanske... Och så borde jag stryka, och dammsuga.... Suck. Lyckades dock fixa proppen i avloppet från duschen igår. Hittade nåt instuktionspapper och drog på mig gummihandskarna. Det visade sig vara rätt enkelt, skuva ur och rensa. Jag hittade en klump av hår där i storleken av en hamster :P eww.

Snart bokar vi Berlin, yay!

Too tired to party

Nope. Det blev ingen utgång denna helg heller... Satt hemma och pysslade med mina smycken (bilder och hemsida kommer framöver ;) Visst är det bra att spara pengar och så, men det känns inte helt bra att jag är så trött och anti folksamlingar och stök numer. Jag har haft intentionen att börja träna igen de senaste två veckorna men det blir aldrig av... Det är tvätt, trött och annat stök.
Denna vecka började med att morfar fått en hjärtinfarkt och åkt in på sjukhuset... :( Antagligen en följd av bilolyckan... Jag har tänkt på att det ändå var "bra" på ett sätt att jag var med i bilen då jag var oskadd - så att jag kunde hämta hjälp, annars kanske han suttit kvar där ensam länge innan nån upptäckt det och så hade han mått ännu sämre idag... Jag vet ju att en infarkt inte är nåt helt oväntat som kan drabba en 89-åring vilket som, men han har ju vart som en fadersfigur för mig och stått för nåt stabilt i mitt liv. Det är svårt att se en sådan person bli så liten och bräcklig...

Jag var och besökte honom på Huddinge i tisdags, men mest är det oron som tröttar ut.

Igår var jag på bio med J som också behövde tröstas efter en tung dag på jobbet. Lågkonjunkturen sätter sina spår på de flesta...
Vi såg "District 9" som var mycket bra med ett tema som fick mig att fundera om de ville säga nåt mer om hur vi människor redan behandlar varandra, eller om det bara var inspirerat av kåkstäder och koncentrationsläger, men bara med målet att göra en cool alien-film...

Imorgon är det äntligen TN, i ny lokal igen. Då ska jag fan ta mig ut ut min bubbla! Hoppas på att det blir bra. :)