Fåfänga

Det verkar inte spela någon roll om jag tränar tre gånger i veckan nu, kvinnans hat-områden rumpa och lår verkar bara bli större trots detta, iaf inte mindre... :P Det är nog säkert muskler, men jag vill ju inte bli större... Man brukar säga att "huvudsaken med träning är att man mår bra". Visst är det hälften av orsaken, tydligen förlänger man livet om man tränar (eller rättare sagt: man förkortar det inte genom att vara en soffpotatis som åker rulltrappa).
Jag har aldrig vart sån som bantar, men jag är fåfäng. Det vore lögn att hävda motsatsen. Inte konstigt då vi växer upp i ett samhälle där bara de vackra, smala och uppstylade människorna exponeras. Också innan tv, internet och annonser har människor fallit för det som är vackert, även om modet varierat. Ungdom och vitalitet är idealet. Modeller är absurt smala för att de är "klädhängare" men att vara friskt smal och välmående är ju vackrare än en flåsande fet människa med dallrande valkar. Så är det ju. Men t.o.m den sanningen som alla vet om är inte riktigt politisk korrekt att uttala. Det är inte heller nån nyhet att fetma leder till fysiska problem. Dock fokuserar jag mest mot mig själv än andra, då man själv är sin största kritiker.

Jag har inte riktigt en fast åsikt vad gäller plasikkirurgi. Det är synd att vi känner att vi måste karva i våra kroppar, forma och lägga in främmande material. Men det är inte helt omöjligt att jag skulle göra t.ex. ett bröstlyft efter jag ammat mina barn, gör en liten lätt ansiktslyftning vid 50.... I slutändan är det upp till varje person vad de gör med sin kropp. En person som mått dåligt över sin sneda näsa hela livet kommer säkert må mycket bättre om de får rätta till den. Dock kommer förändringar av kroppen inte ändra vad man är för människa inuti. En person som har dåligt självförtroende kommer bara hitta nya fel på sig själv och en elak människa kommer fortsätta vara ofullständigt vacker för att denna är elak.... Jag tycker att ingrepp som tar bort abnormiteter och återskapar är mer ok än att lägga in saker i kroppen och försöka efterlika nån helt annan än den man är. Då menar jag t.ex. bröstförstoringar som sedan trycks upp i ansiktet på små flickor genom media och visar att de inte är okej som de är utan måste se ut som en uppblåst plastdocka ur en porrfilm för att tilltala män och bli accepterad. Kunna acceptera sig själv. Istället blir de aldrig tagna på allvar.
Uppsvällda överläppar. Tanter som dragit tillbaka ansiktet så mycket att de ser ut som skäcködlor... Allt har en gräns. Vi måste alla sätta den själva, men vi människor är så lättpåverkade, osäkra.