Migrän och pissljummen konsert

Förra veckan var inte en av de bästa för lilla Emi. Efter mensvärksdagen åkte jag på migrän och låg deckad hemma i ett par dagar. Inte kunna göra nånting, bara ligga, blunda, vänta, lyssna lite på radio, vila...
Om jag ska rangordna krämpor efter de mest plågsamma kommer nog illamående och huvudvärk i toppen - just det migrän innebär. Illamående för att det innebär sån ångest (att kräkas eller inte kräkas...? :P) och huvudvärk för att det är så påträngande och oftast sätter sig i ögonhålorna så att man inte ens kan fördriva tiden genom att se på film.

Men nog med gnäll om min misär... Migränen försvann i lördags i tid till Sisters of Mercy konserten. Dock var jag lite medtagen och snurrig så jag höll mig från alkohol och fest. Det var första gången jag såg dem, och antagligen sista. Jag var beredd på att det inte skulle vara som i forna dagar, men hade hoppats på en trevlig konsert ändå med tanke på hur bra tex NIN konserten var för ett par år sen. Men på denna spelning såg jag inte ens bandet... Kanske delvis mitt fel då jag var lite avslagen och inte ville tränga mig längst fram. Det har funkat utmärkt att stå långt bak på andra spelningar, t ex just NIN, men på fryshuset var scenen så lågt nere och herr Eldritch gömde sig i en tjock dimma av rök. Öronproppar var till spillo, då ljudet inte räckte fram till den bakre halvan. Man hörde alla gamla gothare som falskt sjöng med i låtarna, man hörde t o m folk prata.
Sisters har inte vart mina största idoler så jag kan nog överleva denna besvikelser. Men gruppen är ändå någon slags ikoner som funnits med länge och det känns inte korrekt att säga att "jag har sett dem"... för det har jag inte riktigt.